Jag reser ofta genom landets norra och södra delar.
På resande tåg brukar jag alltid sitta vid tågfönstret och titta på landskapet utanför. I dessa vidsträckta fält i moderlandet ser jag då och då blixtra till figurer av lantbrukare med stråhattar.
Jag vet, de här flashiga stråhattarna är det vackraste landskapet på resan.
Varje gång jag ser stråhatten på de där brödernas bondbröder känner jag en slags oförklarlig rörelse. När jag var ung brukade jag bära stråhatt många gånger och betade på de vackra fälten i min hemstad.
I augusti 2001 besökte jag minneshallen för 1 augustiupproret i Nanchang. I det östra hörnet av andra våningen i utställningslokalen finns flera martyrer som en gång bar svarta stråhattar. Dessa stråhattar berättar tyst för mig om sina herrars lojalitet mot revolutionen.
När jag såg dessa välbekanta stråhattar blev jag djupt chockad. För innan detta hade jag aldrig funderat över sambandet mellan stråhattar och den kinesiska revolutionen.
Dessa stråhattar påminner mig om den kinesiska revolutionshistorien.
Hur många soldater i stråhattar från Röda armén stred mot Xiangjiangfloden på den långa marsvägen, korsade Jinshafloden, intog Ludingbron, korsade snöberget, hur många stråhattar bars från offren till offrens huvuden och inledde en ny revolutionär resa?
Det är denna vanliga och ovanliga stråhatt, som tillförde styrkan och tjockleken i den kinesiska revolutionens historia, blev en vacker naturlinje, och blev också en blinkande regnbåge under den Långa Marschen!
Numera är det naturligtvis bönderna som använder stråhattar mest, de som står inför lössmarken med ryggen mot himlen. De arbetar hårt på det vidsträckta landet, sår hopp och skördar den materiella grunden som stöder byggandet av moderlandet. Och det som kan skicka dem ett spår av coolhet är stråhattar.
Och att nämna stråhatten är att nämna min far.
Min far var en vanlig elev på 1950-talet under förra seklet. Efter att ha gått ut skolan, satte han sig på den meter höga plattformen och skrev ner sin ungdom med krita.
Men under de där speciella åren nekades min far rätten att inta prispallen. Så han satte på sig sin gamla stråhatt och gick ut på fälten i sin hemstad för att arbeta hårt.
Vid den tiden var min mamma orolig att min pappa inte skulle klara det. Hans pappa log alltid och skakade sin stråhatt i handen: ”Mina förfäder bar stråhatt i framtiden, nu bär jag också stråhatt, i livet finns det inget svårt. Dessutom är jag säker på att allt kommer att bli bra.”
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan min far återigen återtog den heliga plattformen. Från och med då handlade det alltid om stråhattar i min fars klass.
Nu, efter pensioneringen, bär min pappa stråhatt varje gång han går ut. När han kommer hem slår han alltid av dammet på stråhatten innan han hänger den på väggen.
Publiceringstid: 15 sep-2022
